Den här veckan väger bebisen drygt ett kilo och är ca 38 cm lång från topp till tå. Ungefär vid den här tiden kan bebisen öppna ögonen och vrida på huvudet och en stark ljudkälla lyser på utsidan. Den blinkar med ögonen och har ögonfransar

Underhudsfettet bildas och skelettet utvecklas, även om det fortfarande är mjukt och böjligt. Benstommen hårdnar inte ordentligt förrän efter födelsen.

Källa: BabyCenter, bild lånad med tillstånd.

Väntar på att få en kallelse till ett andra ultraljud på specialistmödravården för att fastställa datum för kejsarsnitt. Då vi träffade läkaren där i maj sa hon att vi skulle få komma tillbaka och göra detta i v 32, så om tre veckor kanske.

Sammandragningarna av livmodern kommer rätt ofta nu. Det sparkas och rörs väldigt mycket också. Alltid då jag duschar eller använder eltandborsten. Och oftast när Leo springer omkring och busar. När någon lägger handen på magen för att känna blir det oftast lugnt, och så var det med Leo också. Jag minns inte att det sparkade så här hårt så här tidigt när Leo låg i magen, men annars är det väldigt likt. Mest liv och rörelse när jag lagt mig för att vila eller sova på kvällen. Ofta så livat att jag inte kan somna och det kan ta nån halvtimme innan det blir lugnt. Nu syns det väl utifrån att hela magen rör på sig när bebisen sparkar.

På det stora hela så mår jag ganska bra. Foglossningen är det som är värst, men bara jag får vila mellan varven och inte behöver gå och stå så mycket så överlever jag. Än är det inte hälften så ont som när det var som värst förra graviditeten… om jag har tur blir det inte värre än så här heller. Trokanterbältet och kryckorna används inte alls de bra dagarna. Halsbrännan går också att leva med. Jag äter sötmandlar och dricker mjölk, behöver inga medikament än så länge. Åderbråcket, som jag hade på ett mindre trevligt ställe när jag väntade Leo, var smärtsamt för några veckor sen, men nu känns det ingenting, peppar peppar.

En rubrik jag läst i många bloggar. Och plötsligt har det hänt nåt här också. Nåt stort. Nåt vi längtat efter. Mamman och pappan i alla fall. Leo har inte varit särskilt välvilligt inställd till sin fina pottstol och har tagit stora omvägar runt den…

Iiiinte kischa pottan! har det låtit, och Leo inte bajscha pottan! Leo blöllan! Leo höv blöllan! Snäääälla mamma… ta på blöllan!

Men så idag hände det. Leo sprang omkring nakenfis här hemma. Vi hade just ätit lunch tror jag. Leo kom från hallen, där pottan står just nu, och in i köket. Han log finurligt och sa Leo kischa! Åh nej, tänkte jag. Kiss på mattan igen… Titta! sa han och vinkade med oss in i hallen. Tro´t eller ej, men en rejäl skvätt med kiss hade han placerat i pottan, och ingenting utanför!

Hurrarop, glada miner, klappa händerna, jubel, Leo fick en godisklubba som belöning.

Lite senare kom mormor och morfar på besök och då kissade han en gång till på pottan! Klart man måste visa att man kan nu.

Jag satt nyss på altanen och funderade lite på livet i allmänhet… Plötsligt kom Leo från gräsmattan och jag hörde honom säga något i stil med Titta lilla kischekatten och så lade han denna läskiga, döda mus på min arm. Den hann trilla ner på bordet innan jag förstod vad det var och gissa om jag skrek i högan sky… STOR var den också, ingen liten fjuttig sak utan säkert 25 cm mellan svanstipp och nos. Kanske ingen mus, utan en råtta?

Fy, så VIDRIGT! Leos kläder åkte av fortare än kvickt och sen badade Danne honom och jag skrubbade min arm i flera minuter… usch! Bordet skurades ordentligt med klorin!

De döda möss/råttor vi hittat förut på vår gräsmatta har nån grannkatt dödat, antar vi, men denna ser inte kattbiten ut. Hoppas Leo inte får sorkpest eller nåt nu.

Det är rent skamligt, så lite bilder jag fick med mig på minneskortet hem från stugan och Norge. Ett par bilder blev det i alla fall från Laxforsen och Mo i Rana.

Leo skötte sig utomordentligt bra de 8,5 timmarna och 50 milen vi spenderade i bilen under lördagen.

Mellan Tärnaby och Hemavan svängde vi av och körde via Joesjö in i Norge. Passerade Hattfjelldal (ett fjäll som ser ut som en hatt) och ut till E6 och vackra Mosjøen. Där tog vi höger och körde längs E6 upp till Mo i Rana, med några stopp för att fika och kika på Laxforsen.

Ni som kört längs E6 vet att den är smal och kurvig så man kan inte bara stanna av var som helst. Och självfallet gick det inte att stanna av där det var som vackrast och jag ville fota.

I juli blommar de flesta av mina favoritperenner, bl a Jättedaggkåpan Alchemilla mollis. Den känns så fräsch med sin limegröna färg och sina spröda blommor, fina i en vas helt utan sällskap. Även om de gör sig väldigt bra i kombination med ex rosa eller lila blommor också.

Inte var morgon hinner man gå ut och fota lite växter i det vackra ljuset och sitta vid datorn en stund och bara göra det man vill. Men Leo har sovit hos mormor och morfar så detta har varit just en sån morgon.

Just nu har vi massor av nässelfjärilar, humlor och blomflugor i trädgården vilket gör det hela extra trevligt.

Nu ska jag ut i den stekande solen och hänga en tvätt och titta efter hur det går för Danne med renoveringen av vår trädgårdssoffa!

Då vi var upp till stugan förra veckan fick jag se både vår landskapsblomma Kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum och den söta orkidén Jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata. Ärligt talat tycker jag att vår landskapsblomma är rätt så ful. Då är orkidén vackrare.

Fler bilder kommer väl så småningom…! Datortiden är väldigt reducerad just nu.

Råkade ut för nåt läskigt igår som jag antar är graviditetsrelaterat. Vi var på stan en kort sväng – jag, Danne och Leo. Plötsligt började det flimra och blixtra framför ögonen och jag såg inte ansiktet på den jag tittade på. Efter en stund försvann halva synfältet (tur att jag hade Danne med mig som körde hem) och vänstra armen domnade bort.

Det tog ytterligare nån kvart innan jag var någorlunda återställd. Vid det laget var vi hemma igen, men jag var så slut och yr och hade skärande huvudvärk så jag fick gå och lägga mig och sov i ett par timmar innan Danne väckte mig.

Om jag står rakt upp och ner för lång stund verkar det bli för högt tryck på något i kroppen och då känns det som att jag ska kräkas och svimma om jag inte skyndar mig att sätta mig.

Och än är det nästan tre månader kvar!